zitronis

Jag är less på att vara den som är misslyckad. Som ingen tycker särskilt mycket om, som bara är jobbig och irriterande. Den som ingen är stolt över. Förstår väl om det är så, finns inte så mycket att vara stolt över längre. När jag gick i skolan kunde man vara stolt över att jag t.ex. hade bra betyg och var duktig i skolan. Uppmärksamheten har liksom försvunnit. Det känns som om ingen bryr sig om mig längre, inte på samma sätt iallafall. Jag är väl för gammal nu kanske, jag vet inte. Men det är inte så jag vill ha det. Isåfall kan jag lika gärna bli 100 år på en gång och dö. Det är jävligt svårt att få jobb just nu, och jag vill inte plugga nu. "Det finns inte så mycket val" kanske nån säger men jag VILL INTE!! Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja plugga till och om man ska göra det och ta lån på 200 000 spänn måste man VILJA. Jag har verkligen kämpat för att få ett jobb, jag vet inte om det är nån som vet det. Jag sitter inte bara hemma på mitt arsle och mår bra, jag mår så jävla dåligt hela tiden. Ni kan ju tänka er själva, stressen över att inte ha några pengar.. Det är inte kul!

Dom som tycker att jag inte ska skriva hur jag känner eller mår så kan man sluta läsa nu. Jag skriver för min egen skull, för att på nåt enda sätt få ur hur det känns. Så läs inge mer om det på nåt sätt är jobbigt!

Man ska väl inte behöva gå omkring och ångra allt man gjort och vilja vara liten bebis igen? Ska man inte kunna flytta och fortfarande ha kvar "hemmet"? Jag älskar mina föräldrar och min syster och min familj och min släkt. Jag tycker om att komma hem igen och vara hemma. Men jag blir ledsen över vissa kommentarer man får när man väl är hemma. Typ som att jag inte ska komma hem och bestämma eller nåt. Inte vet jag...  Jag bryr mig iallafall exakt lika mycket om alla mina nära som förut.

Äsch, läs inte det här. Skitsamma... Jag försöker iallafall, jag försöker vara nån att tycka om!